som en sengångare, fast hälften så fort i en veckas tid opererade mej förra tisdagen.Nu har jag ökat takten och det går sakta men säkert framåt   I augusti fick jag ont i magen på ett konstigt sätt så jag lämnade ett urinprov som visade på uvi. Efter avslutad kur så kändes det inget bättre så lämnade ett nytt prov men det visade normalt...det här ska man väl egentligen inte skriva men det är så dumt så jag måste distriktan som kollade mitt andra prov sa att ja men du kanske du har svamp...svamp sa jag frågande?? Ja om man har ont i stjärten kan man ha svamp, men jag har inte ont där fräste jag...ibland funderar man ju på hur det är ställt hos folk, undrar hur många han felbehandlar? I efterhand kan jag skratta ihjäl mej när jag tänker på HUR han sa det..ont i stjärten    Det onda fortsatte iaf och gjorde ont när jag tex cyklade. Jag beställde tid hos barnmorskan för att kolla så inte spiralen gett sej iväg nånstans där den inte skulle vara. Hon undersökte och misstänkte att ett ägg kunde fastnat vilket inte var ovanligt när man har hormonspiral och så nämnde hon myom, en muskelknuta/godartad tumör. Så jag fick remiss till gyn i Ludvika, fick vänta några veckor på det. Där blev det ultraljud och det visade att det var myomer på livmodern. Hon ville remissa mej till Falun....ja men vad gör dom åt det då frågade jag,opererar bort livmodern svarade hon....urk.....tror jag blev lite chockad och blev säkert vit i ansiktet och såg ut som en fågelholk,jag som aldrig blivit sövd eller blivit opererad,   hon frågade igen hur jag kände...då frågade jag hur lång tid det skulle ta med remissen, 2 mån ungefär sa hon..  pust tänkte jag då äventyrar det inte våran sthlms resa med Edsbyfolket i december . Och så nästan exakt 2 månader senare så var det då dags, fick veta 3 veckor före vilket datum jag skulle vara i Falun!

Tisdag 29/1  kl 07:30 skulle jag vara på avd 38....duscha med descutan skulle jag också göra,  först kvällen före och sen på morgonen, jag klev upp kl 04:30 och "hoppade" in i duschen, ja i ärlighetens namn tror jag inte jag sov många minuter den natten. Väl framme i Falun blev jag avsläppt vid entren och letade mej upp till 5:e våningen. Där fick jag sätta på mej deras ursexiga kläder....men dom är otroligt sköna dessa särkar och trosor/byxor. Sen togs lite prover det sattes infart(tror det heter så grejen i armen) sen kom läkarna in, två kvinnliga, kanon gulliga, och berättade hur det hela skulle gå till och jag fick ställa frågor och jag fick veta att jag skulle opereras som nr 2. Sen började operation förgiftning........men gud vad piller jag skulle svälja, en var så stor så jag hulkade innan jag fick ner den, det var totalt 11 st då......sen kom dom in kl 10 och sa att nu är det dags, då fick jag resten av pillrena 5 st till plus en cocktail betapred upplöst i vatten...när jag svepte cocktailen sa den ena sköterskan huuu och rös sen körde dom ner mej till operation. Där fick jag byta min sköna säng till en hård blå och lägga armarna rakt ut så dom kunde sätta blodtryck, jag fick känslan att aha dom tänker spänna fast mej, sen kom narkossköterskan    och dom började greja och trycka i nåt i armen och berättade att snart kommer du känna en värme i kroppen och känna dej yr, men tjohej vad det snurrade.......sen minns jag inget mer förrens nån dryg jävel ville väcka mej, jag sov sååå skönt. Men dom lyckades väcka mej och jag frös som ett frysskåp, då fick jag två uppvärmda täcken och en filt jag vaknade 13:30 inne på uppvak....tror jag iaf, lite luddigt är det med tiderna. Sen blev jag lite illamående för jag var så sur i magen så jag fick en slurk magmedicin och då blev det bra. Men hade två dryga "grannar" den ena gäspade ljudligt hela tiden och den andra var bara så där jävligt "pain in the ass" rolig med sköterskorna, han tjatade om snus, jag tänkte säga åt dom ge han snus så kanske han storknar . När jag låg där så hade man blodtrycks manchetten på sej och trycket mättes automatiskt en gång i kvarten tror jag. Inte lätt att sova då när det känns som att armen ska gå av. Två timmar låg jag på uppvak sen rullades jag tillbaka till salen där dom tog blodtryck igen..suck....Sen ville jag upp men det fick jag inte själv.....fick börja med att sitta på sängkanten och göra gymnastik med benen för att få igång cirkulationen, tyckte det kändes bra så jag ville prova att stå upp, men hej o håå lite spaggy i benen var jag allt, satte mej en stund och testade flera gånger, sköterskan tyckte jag skulle prova att äta nåt för hon sa att då går yrseln och ev illamående över, så jag tvingade i mej lite nyponsoppa och en liten ostmacka och tillslut så kunde jag gå ut i korridoren med sköterskan bredvid. Tänk en sån självklar sak annars...att gå för egen maskin...man tänker om såna gånger!

Onsdag morgon kändes som att jag tänker stanna här för evigt kommer inte klara att åka hem på flera månader, fy f*n hade såna gaser i magen men kunde inte släppa ut dom, rejäla magknip...hade gett en miljon för att släppa en brakskit då sköterskorna tjatade att jag skulle äta nåt så magen skulle komma igång. Usch var inte sugen på nåt men gick med på att ta en kaffe o en macka. Den mackan var som att tugga på en barkbit, var säkert meningen. Jag knallade runt som en ostkrok i korridoren, för dom sa att ju mer du går desto snabbare kommer allt igång för dom har ju bökat runt med dina tarmar sa dom, tur dom inte säger allt innan operation för då hade jag nog backat nej men helt förklarligt så ligger väl tarmarna ivägen. Min mycket snälla syster har också berättat en del så här i efterhand, var väl därför jag fick en tulpanbukett av henne idag

Iaf så gick det rätt fort att piggna på sej och jag bestämde att jag åker hem i kväll(onsdag),träffade läkaren och hon skulle komma tillbaka på eftermiddagen för utskrivningssamtal.  Det var lunchdags och jag beslutade mej för att äta lite....chiliconcarne...hur f*n tänkte dom här??? Jag såg framför mej att om jag äter det så kommer jag ju sprängas i luften jag som inte kan fisa Jag petade bort bönorna och åt lite köttfärs och okokt ris men se på den.. ett tag efteråt började mina gaser att "sippra" ut sen fortsatte jag att hasa mej fram fisandes i korridoren och besökte dagrummet ofta för att dricka kaffe. När jag satt där inne kom det en kvinna fram och satte sej mitt emot och hälsade glatt, hon skulle opereras för nåt dagen efter och skulle träffa läkare men fick vänta ett tag och var pratsugen och sa att den enda jag ser i korridorerna är dej..tja man är väl en superkvinna sa jag...neeej det sa jag inte alls men kul att prata lite. Jag ville duscha innan hemfärd, oj då märkte jag att det inte heller var så lätt, nå ner till tårna tex, för att svinga upp benen kunde jag inte, ja jag lyckades då duscha och torka mej efteråt också, hurra. Tänk vad fräsch man känner sej efter en dusch.

Sen kom Kenneth och vi skulle hem. Gick i ultrarapid ut till bilen, hela bilen hoppade såg jag, BollnäsTrollet hade sett att jag var på väg. Började med att hälsa på henne o Älsa genom grindarna bak, Bollnäsa tjöt, Älsa är mer normalt glad gud vad skönt att träffa dom igen. Sen skulle jag in i bilen.....låg bil med skålade stolar...aj...aj tillslut gick det men vilken skräckfärd då varenda gupp kändes som det sista jag skulle göra i livet, gjorde så ont och ändå åkte han mycket lugnt! Väl hemma så hälsade jag återigen på vovvorna i bilen sen fick han ta Bollnäsa i koppel....Älsa är det ingen fara med för hon hoppar inte för det kan hon inte. Väl inne var det lugnt sen, bara när jag knölat ner mej i soffan och Bollnäsa smällde upp en tass i knät på mej och tänkte sätta sej i mitt knä...pust det var då man insåg vilka stora tunga hundar man har!

Sen nästan ångrade att jag åkt hem så tidigt, efter resan hem , fyy vad ont jag hade, ryggen domnade bort och jag hade ont i magen, och det här knölande med hur man ska sitta och när man ska resa sej gå på toa osv, sånt man bara har gjort annars utan att behöva tänka. Och första dagarna att ta sej i badkaret för att duscha...ett högt badkar men det har gått bra men tagit sin lilla tid.

Och det blir ju lite si o så med promenader på ett tag, jag törs inte gå med dom nu i denna halka och är livrädd att ramla eller rycka mej, så dom får roa sej på gården och sen får dom nöja sej med husse promenader, och då kan ju jag gå med en bit, tror nog dom överlever   tror att det är mest mitt samvete som drar! Min syster var snäll och tog med BollnäsTrollet på en riktig långpromenad igår, är ju mest hon som får myror i brallan...ja Bollnäsa alltså inte syrran

Nu tar jag sprutor själv hemma i 7 dagar sammanlagt för att förebygga proppar,det går riktigt bra.

fick en tulpanbukett av grannarna också

Imorgon måste jag jobba lite, tur man har det jobbet man har,läkaren såg lite förvånad ut att jag inte ville sjukskrivas i 4 veckor, jag förklarade hur det ligger till och att jag inte har ett tungt jobb förutom pärmarna men dom får väl nån hjälpa mej med 

Tänkte först låsa detta inlägg då det för en gångsskull inte handlar enbart om hundarna... men vad sjutton ni kan gott tycka lite synd om mej eller inte

finns fortfarande äpplen kvar

Älsa tycker att BollnäsTrollet ser för trollig ut och ville borsta henne

gick inget vidare

längtar tills jag kan röra mej obehindrat igen