Idag är det 1 år sen min pärla Signe fick somna in, minns den hemska dagen som det vore igår!

Skriver av mej lite om det som hände!

Maj-07 Signe får ett oförklarligt ”anfall” jag fick se genom fönstret hur hon ramlar ihop på gräsmattan, hon kräks och när hon reser sej darrar hon och slinger med bak kroppen, jag blir livrädd och ringer Veterinären som tycker jag ska avvakta och skriva dagbok vad hon gör som ”kanske” kunde utlöst det hela. Händer inget mera förräns i slutet på Juni…Signe och Älsa fick varsin tuggrulle en sån där vit sak, dom smaskar i sej dom och sen går Signe för att bajsa…hör hon skriker..hon kommer som en raket till mej som att jag ska hjälpa henne, jag tror ju så klart att det sitter fast en bit i halsen eller i rumpan på henne, försöker titta både i halsen och därbak, hon piper o piper och är helt förtvivlad men det syns ingenting, jag blir så klart rädd…sambon kommer precis hem och han ringer veterinären och får rådet att ge sparris….ger henne sparris som hon älskar och sen är allt lugnt…..det går 1 vecka till…..Signe kommer ner tidigt på morgonen och ska raka spåret ut…hon brukade inte ha bråttom ut på morgonen, sätter sej och ska bajsa och skriker rätt ut….fy fan så ohjälplig jag kände mej……slänger mej på telen och ringer Strömsholm…min Vet öppnar inte förräns halv 8 och Falun upptäckte jag också inte öppnade förräns kl 8, så då ringde jag Strömsholm, jag förklarade vad som hänt och nämnde även den där tuggrullen för en vecka sen…men hon sa att sviter efter tuggrullen kan du nog glömma för dom blir ju mjuka och löses upp så det problemet kan det ju inte vara sa hon..nä tänker jag efter så visste jag väl det också men när man blir rädd så tänker man inte så logiskt alla gånger. Fick tid inom 2 timmar så det var bara att ringa hem Kenneth från jobbet och åka iväg.

På Strömsholm så gick dom igenom Signe grundligt och kände även efter i rumpan på henne och det kändes ”fullt” där så han ville ha henne röntgad…jag tänkte att ja hon kanske har förstoppning då….jo då röntgen visade förstoppning och SPONDYLOS…..ordet ringde i mina öron och jag försökte fråga så mycket som möjligt om det, …men det måste åkt in i det ena örat och ut ur det andra för när vi åkte hem så mindes jag ingenting, jag kom ihåg att jag hört det förut och visste en till Landseer som hade det…Signe fick i alla fall toilax och paraffinolja mot förstoppningen  och Rimadyl mot smärtan och så skulle hon vila. Eftersom att jag ville veta mer om spondylos så ringde jag och fick en telefontid med samma Veterinär…fick ingen tid förrns torsdagen veckan efter.

Torsdagen kom och Signe får hysteriskt ont igen…jag ringer Strömsholm och vi får komma….under tiden så ringer en Veterinär från Strömsholm som jag hade inbokat, ringer på min mobil som jag har liggandes ute på altan så jag missar det, jaja vi skulle ju ner så det gjorde det samma men det kändes så typiskt. Kommer ner till Strömsholm och får träffa en annan Veterinär, hon klämmer igenom Signe men vill ha henne grundligt röntgad så vi får vackert vänta 2 veckor på en tid, fortsätta med Rimadyl skulle vi också. Under dom här 2 veckorna har hon inte nåt ontanfall.

Måndagen 23 juli åker vi ner med Signe och lämnar henne där….fy farao vad jobbigt det var då, Signe var ju ”mattes” hund och vägrade att gå med nån annan…var jag med så gick hon inte med husse heller! Fick bara raskt lämna över henne och sen gå ifrån henne…tårarna sprutade på mej när jag gick ut därifrån

Tisdagen 24 juli ringer en Veterinär upp och förklarar vad dom gjort…blev ingen kontrast röntgen som planerat för det syntes på Datortomografin hur det såg ut, dom hade även röntgat knäna på henne men dom såg bra ut, ryggen såg ju inte bra ut…generell utbredd Spondylos och kronisk deformerande Artros i kotpelarens leder. Fick träffa Stefan Rosén från rehab avdelningen och vi kom överrens om att Signe skulle börja träna hos han för att se om det kunde underlätta för henne med lite simning och massage. Fick tid i början av Augusti, Signe hade ont 2 ggr på dom 2 veckorna vi väntade.

Vi började att åka 1 gång i veckan till Rehab och simma med Signe, simmade henne även i sjön så länge vatten temperaturen tillät det…det ökades ut och det gick jättebra hon hade inte ont på 5 veckor så det kändes hoppfullt. Sen skar hon sej olyckligtvis på glas på ovansidan tassen när vi var till Edsbyn och hälsade på och fick sy….då gick det bara 2 dagar så fick hon såklart ontanfall, antagligen för sned belastningen pga att hon hoppade på 3 ben ett tag. Det var då hon började att  kräkas slem när hon fick ont…det gjorde väl så förbannat j-la ont i henne…..jag ville också spy för jag mådde så dåligt när jag inte kunde hjälpa henne.

Sen hade hon ont till och från under hösten. I oktober så fick vi med ett ryggbälte hem att ha på henne, det var en prototyp så Signe fick vara lite av testpilot och så köpte vi ett värme täcke Back on track som hon skulle ha på sej när hon var ute.

Slutet på december började ont anfallen komma oftare, hon hade ont minst en gång i veckan. Rimadyl hjälpte inte. Januari -08 fick hon ännu tätare mellan attackerna. På en vecka hade hon ont 9 ggr, alltså flera gånger / dag! Ringer och pratar med Stefan som jag inte pratat med på ett tag då vi simmat själva på helgerna i Strömsholm och han fattar ju att det är ohållbart så han bokar in oss på en tid igen hos ortopeden, fick tid 13 februari på kvällen. Åker dit och hon klämmer åter igen i genom  Signe, och vi får en tid för CT Myelografi röntgen där dom sticker mellan kotorna. Får en tid 28 feb.

Sen är det lugnt den veckan….söndagen den 17 februari är vi i torpet och grillar korv…Signe är som vanligt i koppel men är så otroligt pigg och glad och försöker få busa med Älsa vilket hon ju inte får…förstår henne….hon har ju varit i koppel sen juli -07…hur kul är det för en hund?! Hon käkar korv med oss och allt känns riktigt bra!

Måndagen 18 februari -08….Kenneth hinner precis åka till jobbet strax efter 6 på morgonen..då bryter helvetet loss….har aldrig sett nåt liknande ont anfall…hon skriker, piper, kräks, jag försöker massera ryggen på henne, hon faller ihop, hon slänger huvudet hit och dit och upp och ner, jag fångar upp hennes huvud innan det når klinkers golvet….nu rinner mina tårar för jag minns det som igår…ringer hem Kenneth….han kommer hem men har ett viktigt möte med facket, försäkringskassan, personal mm…..så han kan inte åka nånstans förrns på eftermiddagen….det är då jag förbannar mej själv då jag inte har nåt körkort. Signe har lugnat sej men mår inte bra….Då ringer min räddande ängel Ylva för att höra hur det är med Signe….jag förklarar hur det ligger till, och hon säger…jag ringer in Marie så får hon jobba idag, så följer jag med dej till Strömsholm, helt otroligt vilka vänner man har. Jag ringer stor gråtande till Strömsholm…dom hörde knappt vad jag sa men så underbara att prata med, hon säger att kom hit med Signe så ska vi klämma in henne på en CT på nåt vis! Vi åker ner och får återigen lämna Signe…jobbigt men samtidigt vet jag att det är det enda rätta, och nånstans så vill jag ju tro att det SKA gå att operera.Dom skulle röntga på tisdagen. Kommer hem och jag minns att jag sätter mej på golvet och storgråter med armarna runt Älsa som tittar konstigt på mej…jag tror hon förstod! Halv 6 på kvällen så ringer telefonen…jag känner igen Strömsholms numret och minns att jag tänkte varför ringer dom nu? Jag svarar och det är en veterinär som förklarar att Signe blivit röntgad nu på eftermiddagen och det ser inte bra ut…mitt hjärta stannade…hon förklarade hur illa det såg ut med nerver i princip huller om buller ihop tryckta pga spondylosen. Hon ber mej att fatta ett mycket viktigt beslut…..jag grinar så jag kan knappt höra vad hon säger men uppfattar att hon vill få ett besked ganska omgående hur jag vill göra och om vi inom familjen diskuterat ifall det inte skulle gå att operera, nej det hade vi ju inte gjort, hon säger att jag ska prata med Kenneth så ringer hon tillbaka om en liten stund…för hon vill inte väcka Signe ur narkosen för att vi sen ska komma på att vi ska ta bort henne……FAN….. vilket jävla beslut att ta!! På nåt vis så lyckas jag prata med henne en stund till och frågar vad hon tycker….då säger hon så här…ja visst kan ni ta hem Signe….och ha henne i princip ner drogad så hon inte känner smärtorna!! Ja men vad är det för liv då frågade jag mej,  INGET liv inser jag! När hon ringer tillbaka lite senare så har jag gått ut med Älsa ner mot sjön för jag kan inte prata med nån jag håller på att grina ihjäl mej, Kenneth får ta samtalet och förmedla vad vi kommit fram till…vårt livs jävligaste beslut. Kvällen den 18 februari får våran älskade Pärla Signe somna in endast 4 år och 9 månader gammal….om ni visste vilka samvetskval jag haft och har än idag  för att jag hade den rätten att ta det beslutet även om jag vet att det inte fanns några andra val!

Signe var ju våran första hund och mycket speciell, ja alla hundar är ju speciella men hon var verkligen det….var inte alls förtjust i alla människor, men dom hon tyckte om tyckte hon verkligen om=) andra hundar gillade hon inte heller, bara vissa som hon tyckte var okej, hon var lite av en ordningspolis och fick även smeknamnet SÄPO då hon inte gillade när andra hundar busade och inte uppförde sej då var hon dit och talade om för dom att så där gör man inte. I efterhand har jag ju förstått att hon haft ont länge men inte visat det, säkerligen mycket av hennes sätt berodde nog på smärta men jag fattade inte det. Veterinärerna sa också att hon haft spondylosen länge…kanske hela sitt liv!

Ja nu blev det långt skrivet men jag var tvungen att få skriva av mej fast tårarna har gjort så jag knappt  sett vad jag skrivit, så är det en massa stavfel så bjuder jag på dom.

Signe aug-04

jag o Signe-04

mys med Sigge i sängen

sista bilden på "mattes" pärla